The Shadow over Haven's Harbor

Skala: 32, och 75.
De tre unga kvinnorna hade följt den steniga stigen ner mot havet i skymningen, lockade av ett svagt ljus som tycktes pulsera mellan klipporna. Havsluften bar med sig en sötaktig, rutten lukt, och vågorna slog mot stranden som om något större än vinden styrde dem.

”Det där var ingen lykta,” viskade Aurora när de såg ljuset försvinna ner i ett mörkt skreva mellan klipporna. Men innan någon hann svara hördes ett ljud – inte som människors steg, utan som en blandning av simtag och tassande klor mot sten.

Ur dimman reste sig gestalter, groteskt lika människor men med glänsande fiskögon och hud som skiftade i slemmiga nyanser av grönt och grått. En av dem öppnade sin breda mun, och ljudet som kom ut var både en sång och en varning.

Kvinnorna sprang. Deras andetag ekade mellan klipporna, blandades med stänk av havsvatten och de snabba, klafsande stegen från förföljarna. Misty halkade på en sten, men de andra drog upp henne, skakande av panik. Bakom dem var mörkret tätare än natten, fyllt av blänkande ögon som aldrig blinkade.

De nådde en ruin vid klippkanten, rester av en gammal byggnad vars väggar var täckta av symboler ingen av dem kunde tyda. Dörröppningen gapade svart framför dem.

”In dit,” flämtade Linda. ”Det är vår enda chans.”

Men när de rusade in i mörkret hördes ett dovt, mäktigt dån från havet. Det var som om själva djupet svarade – och de insåg att de inte flydde undan, utan hade sprungit rakt in i till som väntade…